Uppsalas mest högljudda doldis
Du skulle förmodligen inte känna igen honom på gatan, men han hörs över hela stan. När domkyrkans klockor ringer är det Oscar som håller i spakarna. Eller iPaden, om man ska vara exakt. Vi träffade Uppsalas domkyrkoklockare för ett samtal om kicksökande, nyårslöften för medelålders män och om att bli mutad för att stanna tiden.
Namn: Oscar Hahne
Jobb: Domkyrkoklockare
Familj: Tre barn (6, 12, 15 år)
Nyårslöfte: Komma i form. I år igen
Önskar sig i julklapp: Riktigt mysiga tofflor
Oscar glider in till intervjun på en röd motorcykel, en Yamaha i sportmodell. När jag frågar om han är en adrenalinjunkie skrattar han och svarar,
– Jag brukar säga att jag har en fartdemon inom mig som vill ut. Jag började köra motorcykel i 20-årsåldern, och nu är jag inne på mitt andra återfall. Det är ju så otroligt kul.
På vintern ställer han undan hojen och plockar fram slalomskidorna istället. Tillsammans med sina tre barn susar han ner i pisten för att få tag i den rusiga känslan. Det märks att han är glad för familjens gemensamma grej och tipsar om att åka till Kungsberget över dagen om man har chansen.
– Mina barn är mitt allt. Jag har en sexåring, en tolvåring och en femtonåring. Det är roligt att alla har blivit lite äldre. Nu har vi fått en annan slags relation och kan prata om helt andra saker.
Förutom familjen har musiken också en speciell plats i Oscars hjärta. Länge var han basist i bandet med det Bingolotto-inspirerade namnet Ivar 19. Deras jam var just ”Bingolotto-musik, tänk lugn lounge eller mysmusik”. Idag lirar han bas i ett rockband men spelar gärna i andra sammanhang också ”mot lite bärs och mat”.
”Citiat: “Min favoritplats vill jag knappt avslöja, men jag kommer att göra det ändå. Det är Skytteanska trädgården, en lummig oas som ligger precis öster om domkyrkan. Man får nästan nypa sig i armen. Det är skönt att komma ut i grönskan också, inte för att jag är en utpräglad friluftsmänniska, men jag är helt för att njuta av det vackra.” Oscar Hahne
Nu till Oscars ovanliga jobb. Han berättar om sin roll som domkyrkoklockare med stolthet, och menar att det är en ära att förvalta det historiska arvet som domkyrkan är.
– Mina dagar är extremt varierade. Ena dagen anordnas gudstjänst där ärkebiskop och kungligheter deltar, och nästa dag är det Barnens Kyrka. Då är det pannkakor och ballonger istället för pompa och ståt.
Jag faller ner i ett mentalt slukhål när Oscar beskriver sina tjugo år i domkyrkan som ”ett mellanslag i tiden”. För mig är tjugo år en evighet. Men Oscar har ett annat perspektiv, han jämför tidsperioden med de hundratals år som pass-erat sedan kyrkan byggdes på 1260-talet. Väggarna i hans kontor består av medeltida tegel som staplades av människor på 1400-talet och det finns spår av sot kvar från branden 1702. Hans yrke har existerat så länge det funnits klockor att ringa i. Innan det fanns armbandsur och smartphones förlitade sig hela Uppsala på domkyrkans klocka. Därför blev det en skandal när vissa domkyrkoklockare lät sig mutas till att justera tiden.
– Klockare har ibland trixat med tiden mot mutor. Det fanns en klockare på 1600-talet, Samuel Johansson, som gjorde det för att exempelvis brudföljen skulle hinna i tid till bröllopet. Det ledde till att både kungar och biskopar skrev brev till domkyrkan för att klaga.
Det finns dokumenterat att Samuel fick uppmaningen att ”ingalunda ryckia klockan tillbaka eller någon tijma för någons begäran, weeld eller wenskap skuld förlengha”.
Snart är det dags att ringa in det nya året och jag undrar om Oscar har något nyårslöfte.
– Mitt nyårslöfte är att komma i form, i år igen. Det är väl det mest medelålders-man-löftet man kan ha.
Oscar berättar att syftet med klockringningen är att påminna människor om att stanna upp och ta en paus för att betänka livet. Man kan se det som en uppmaning att tänka på tillvaron och sina nära.
På nyårsafton, och vid några få andra speciella tillfällen, ringer man i domkyrkans alla fem klockor som i fallande storleksordning heter Storan, Malman, Massan, Thornan och Bönan. Storan är den största kyrkklockan i Sverige och väger cirka sju ton. Klockorna har hängt i tornet sedan kyrkan återuppbyggdes efter branden 1702. Fram tills tidigt 1900-tal utfördes klockringningen manuellt genom att man drog i rep, vilket krävde ett helt ringarlag på omkring femton personer. På grund av det höga ljudet och de många, smala trappstegen blev flera klockare både halta och döva.
Idag startas klockorna med en iPad, men det visar sig att tekniken kan strula även i Guds hus. Vid ett stort akademiskt evenemang vägrade klockorna att ringa. Oscar klickade och klickade men ingenting hände. Panik uppstod. Oscar och hans team rusade genom kyrkan, och blev stoppade på vägen av en universitetsrepresentant med värja i hand. Han ville ha en förklaring men det fanns ingen tid. Oscar och kollegorna sprang vidare, upp för alla 178 trappsteg, och fick dra igång klockorna för hand.
Det finns en lång tradition av tornväktare, så kallade torn-Pelle, som hade i uppgift att varna för bränder i stan. Det finns ett utrymme längst upp i tornet, som fungerade som en vaktkur, där torn-Pelle satt och spanade ut. Om det började brinna under dagtid hissade han ut en flagga för att guida dåtidens brandmän. Nattetid hängde han istället ut en lykta. Än idag finns rummet kvar, med samma halmsäng som torn-Pelle sov i, och hans bevarade kläder. Vem som helst fick inte vara torn-Pelle. Uppsala Stad fastställde att det skulle vara ”en vaksam nykter och pålitlig man”.
Vi kommer in på samtiden.
– Det är alltid svårt att tolka sin egen samtid men när man är på en historisk plats blir man påmind om att historien upprepar sig, ibland är det nästan kusligt. Det är väl för att det är vi människor som är drivande i utvecklingen. Och människor är människor. Vi gör ungefär samma miss-tag om och om igen.
Oscar ser ändå positivt på mänsklighetens utveckling ur ett större perspektiv. Han jämför det med ett träd som går igenom samma cykler år efter år men ändå växer och blir större och mer praktfullt över tid.
– Jag påminns också dagligen av de som gått före, och då får man ett annat perspektiv på sitt eget liv.
När järnvägsnätet växte fram på 1890-talet, och man byggde stationshus i parti och minut, behövdes pålitliga urverk. De mekaniska urverken finns kvar än idag, och när vi går från vintertid till sommartid eller tvärtom, behöver man gå upp på natten för att justera tiden manuellt.
Tornen har historiskt sett varit öppna för allmänheten. Man fick lösa en biljett och gå runt där uppe på eget bevåg. På 1970-talet stängde brandmyndigheten tornen av säkerhetsskäl och sedan dess har de varit otillåtet för besökare att vistas där. Det betyder inte att efterfrågan minskat, den vanligaste frågan de får i kyrkan efter “var finns toaletten?” är om man får gå upp i tornen.
