Staden ur en konstnärs ögon
Vi träffade Uppsalabon och konstnären Catarina Kylberg som målar upp detaljrika berättelser från Uppsalas gator, parker och torg. Med oss delade hon sina tankar kring skapande, inspiration och uttryck.
Klockan är nio på morgonen och ute är allt det gröna vått av regn. Hösten ligger i luften. Catarina är klädd i en himmelsblå skjorta och ser pigg och glad ut. Bredvid sig har hon sin blandrasvalp, Stina, som stjäl mycket uppmärksamhet till ingens förtret.
”Jag är alltid ute och går mycket, så att skaffa hund kändes väldigt naturligt, berättar hon. Det är ute i Uppsala som jag hittar min inspiration, varje dag och hela tiden. Jag har alltid varit väldigt uppmärksam av mig och sugit in mycket, så jag har liksom en bank av intryck att hämta ifrån när jag ska måla.” Catarina Kylberg
Det är tydligt att Uppsala har en alldeles särskild plats i Catarinas hjärta, och även om hon tycker om att måla allt möjligt återkommer hon alltid till stadens arkitektur.
– Jag tycker mycket om Östra Ågatan, Stadsparken och Fålhagen. Det finns så mycket detaljer att upptäcka, och det är också något jag älskar att få med i mina målningar. Jag vill att betraktaren ska kunna titta länge och hitta nya saker. Det är det jag vill skapa hos andra – upptäckarglädje och nyfikenhet. Jag har aldrig tyckt om konst som vill förmedla ångest eller negativitet. När jag målar får det gärna vara färgglatt. Det är ibland en utmaning eftersom Uppsalas byggnader inte alltid är så färgglada.
– När jag klär mig kan jag också tycka om färg, men jag är praktisk av mig och vill vara bekväm. Snickarbyxor är en favorit när jag målar, och av kläderna jag hade på mig under fotograferingen för S:t Per tyckte jag bäst om den vita mjuka tröjan från MQ MarQet. Den var både snygg och mysig.
Det är inte bara platser och byggnader som syns i tavlorna, utan också mycket människor, liv och rörelse. Catarina nyttjar förstås sin konstnärliga frihet, men ofta är det också riktiga människor hon skildrar, som pojken som sitter i rullstol bredvid Flustret.
”Det är Emil. Vi träffades på Sjukhusskolan där jag också jobbar, förra året, och han är en av de mest fantastiska människor jag stött på, berättar Catarina. Så otroligt positiv och klok och bara 19 år gammal då. Han var med om en dykolycka och blev nästan totalförlamad, men ändå har han en sådan positiv livssyn och är totalt accepterande i sitt synsätt. Jag blev väldigt inspirerad och insåg att jag kunde lära mig mycket av hans mod och livsglädje, och jag ville att han skulle vara med på den här tavlan jag målade, som hänger på en vårdcentral nu. ” Catarina Kylberg
När Catarina var tonåring ville alla hennes vänner flytta till Stockholm, men hon kände aldrig själv det suget.
– Jag har alltid velat bo här. Jag älskar verkligen Uppsala. På hösten tycker jag om att gå i Stadsträdgården och titta på höstblommor och löv, och människor såklart. Promenera en bit utmed Fyrisån, se på de äldre trähusen vid universitetet och samla inspiration. Det är mysigt när det skymmer och alla lampor i fönstren tänds. Och så tycker jag om att gå på gallerier, som Mollbrinks. Där ska jag själv ställa ut våren 2022, säger hon med ett leende. Jag gillar att pyssla mycket och fixa hemma. Kläder och framförallt inredning tycker jag är roligt, de är ju också sätt att uttrycka sig. Jag hittar ofta vackra och smarta saker i S:t Per Gallerian, t.ex. på Svart och Clas Ohlson, men också ute i naturen.
Att måla har alltid varit en nödvändighet för Catarina – som att andas, säger hon – men för den som vill börja måla tycker hon att det viktigaste är att ha roligt, att våga och inte vara för självkritisk eller ställa för höga krav. Själv målar hon helst utomhus, när vädret tillåter, eftersom det finns så mycket att upptäcka och uppleva både i stan och i naturen.
Utanför Catarinas ateljé sitter en fin namnskylt som hennes mormor gjort.
– Mormor målade också. Hon bestämde sig i 40-årsåldern för att satsa på det, men tyvärr gick hon bort när hon var 50 år – jag var bara sju – så hon hann inte så långt som hon nog hade önskat. Hennes man, min bonusmorfar, sörjde henne otroligt mycket och behöll nästan alla hennes saker i 30 år, tills han själv gick bort. Då fick jag ärva hennes konstverktyg och material, till och med flera halvfärdiga tavlor. Jag bestämde mig för att färdigställa dem som ett konstprojekt när jag gick i konstskola. Det kändes väldigt fint att få sluta cirkeln. Det betyder mycket för mig att ha hennes saker kvar. Tänk om hon vetat det, att jag skulle stå här och måla med hennes penslar 40 år senare.
