Orphei Drängar – Toner av jul

Några enstaka torra löv klamrar sig fast på trädens kala grenar. Morgnarna nyper tag i kinderna och sakta kryper en förnimmelse av julkänsla allt närmare. Vi befinner oss i Alfvensalen där Orphei Drängar (OD) brukar repetera. Idag är några av dem här för att fotograferas.

Manskören, som varit en självklar del av Uppsalas själ och hjärta i 168 år, består normalt sett av ca 80 män i åldrarna 18-55 år (med pensionerade inhoppare upp till 70-årsåldern). Att vara man är ett kriterium, inte för könsidentitens skull, men för röstens – instrumentet – i sig

Håkan minns hur han som 22-årig student kom till sin första repetition nere vid Fyrisån; den pampiga byggnaden, den välkomnande atmosfären, och hur han fick tilldelat sig noter som, när han tittade ner på dem, verkade helt obegripliga.

– Oj, vad har jag gett mig in på, tänkte jag då. Men det var faktiskt inte så svårt, jag lärde mig snabbt. Och förutom musiken finns det så mycket med OD som jag snabbt kom att älska, framför allt sällskapet och vännerna, och att umgås helt naturligt över generationer.

Precis som många andra i kören kom Håkan hit för att studera vid Uppsala universitet.

– Universitetet är ju på så många sätt stadens själ. När jag flyttade hit hade jag en stark känsla av att här finns så mycket kunskap att hämta och så många äventyr att få uppleva. Men även om jag kom till Uppsala för universitetsstudierna så var det OD som höll mig kvar, säger han.

OD:s mest kända konsert heter Caprice, som betyder överraskning. Den har sedan starten 1962 blivit en av Uppsalas mest befästa traditioner. Fem föreställningar ges under helgen kring andra advent i aulan i universitetshuset.

Avslöjandet av en eller flera hemliga gäster är en viktig del av showen. Föreställningarna är omgärdade av hemlighetsmakeri och varken innehåll eller gästartister avslöjas i förväg.

– Flera gånger har jag sprungit ner till S:t Per för att köpa glitter eller ett par byxor till showen. Det är ett väldigt bra ställe att hitta rekvisita, berättar Håkan.

År 2020 var första gången på 58 år som Capricen inte kunde genomföras på grund av Corona-pandemin, men i år är den tillbaka och OD var också nyligen på turné i Lettland tillsammans igen.

Ett av Gustav Alberius bästa OD-minnen är från hans första turné till Östeuropa som nybliven medlem i kören för 20 år sedan.

– Det var pampig musik, underbara konsertsalar och den godaste maten och ölen, berättar han. Men jag älskar också när vi varje år samlas för parentation på Gamla Kyrkogården här i Uppsala. Då minns vi de medlemmar som gått bort under året och sjunger för dem. Där skiljer sig sångsällskapet väldigt mycket från andra körer och jag tycker att det tydliga tecknet på livslångt kamratskap är väldigt fint.

– Att få vara med i ett sällskap med mycket värme och kärlek och samtidigt få uppleva så fina musikaliska stunder tillsammans är oslagbart, stämmer Olle Terenius in.

Oskar Wetterqvist är körens yngsta medlem och kom med som 18-åring för två år sedan. Vintern 2017 satt han i publiken under årets Caprice och var med om en av sitt livs största musikupplevelser när kören framförde ”Gabriellas Sång” tillsammans med Helen Sjöholm.

– Att idag få utmanas och utvecklas som en del av en av världens främsta manskörer betyder otroligt mycket för mig, berättar han.

Gustav håller med och tillägger att det finns så många priviligier med att få vara en del av OD; att som amatörsångare få vara med i så många professionella och roliga sammanhang – från fantastiska operahus i Tokyo till Henrik Dorsins 40-årsfest – men framförallt gemenskapen mellan medlemmarna.

– Kören ger verkligen allt det positiva som en familj innebär, säger Håkan. Det är en ynnest.

Medlemmarna var först tveksamma till idén om att vara med i julens S:tory, just för att det kändes märkligt att lyfta fram några få individer.

– Det är ju kören som är viktig, förklarar Håkan, och kören i sin tur handlar just om att samlas kring något.

Vi kan inte låta bli att fråga om det är därför de valt att skänka sitt arvode till Stadsmissionen..

– Ja, det är viktigt att staden håller ihop och att människor får höra samman.